närmare han också kom lyktskenet, desto mer såg han att detsamma afspeglade sig i något mörkt, men blankt föremål.
Gränden förde till ett vatten. Gustaf Blom förmodade det vara Elbe, men fann sig högligen bedragen på sin förväntan att komma till någon af de större gatorna. Ju mer han nalkades vattnet, desto tydligare såg han, att här icke fanns någon gata vid stranden. Vid grändens slutpunkt låg en båt och då Gustaf Blom kom så nära, att han kunde tilltala de begge karlarne, som gått före honom, såg han dem hoppa ned i båten och börja göra den loss.
Han ämnade ropa åt dem, men förekoms af ett tillrop just från båten:
— Se så, skynda er, — sade den ena karlen. — Vi måste begagna oss af ebben, som kommer nu, annars är alltihop förderfvadt. Det är icke alla nätter vi göra ett så godt kap.
Gustaf Blom förstod icke riktigt hvad karlen sade, ehuru han fann ett och annat ord ljuda bra likt svenska. Det var plattyska.
— Kan ni visa mig vägen till Jungfernstieg? — frågade han på sin brutna tyska.
— Hvad är det för något? — fortfor samma man, som först tagit till ordet, och han tillade, vänd åt den andre, hvilken sysslade med årorna: — det är ju icke Pinscher. Hvar kommer den der ifrån?
Gustaf Blom upprepade sin fråga om vägen till Jungfernstieg.
— Ni skall få se, Peter Kühn, att det är en spion, — hviskade mannen vid årorna. — Hvarföre skulle han här i hålet fråga efter vägen till
