belägenhet plötsligt föreföll honom något vådlig, upplät han också sin mun för att ropa åt karlarne på stranden, hvilka föreföllo honom såsom ganska välkomna räddare; men den af männen i båten, som bjudit honom på en färd till Jungfernstieg, lade en bred och stark hand öfver hans mun och tryckte honom ned på bottnen af farkosten, der mannen, till yttermera säkerhet, sjelf tog plats på hans bröst och oaktadt den obegripliga plattyskan gjorde sig så väl förstådd, att Gustaf Blom instälde alla onyttiga försök till sin befrielse.
Från stranden hördes fåfänga uppmaningar att stanna, blandade med svärjande sjelfförebråelser att icke hafva förskaffat sig en båt. Den man, som skötte årorna, gjorde det på ett så kraftigt och ilfärdigt sätt, att man snart var långt ifrån de svärjande rösterna.
Det gick med god fart utför, en stund mellan höga brädupplag, sedan på ett rymligare vatten, der Gustaf Blom, der han låg på botten af farkosten, icke kunde se stränderna. Så kom man åter i ett trängre farvatten med höga, mörka hus på begge sidor och öfver dem några tindrande stjernor.
Ack, det var icke diamantögonen, de förtjusande diamatögonen, de fördömda diamantögonen, tänkte Gustaf Blom, utan det var himmelens egna stjernor. Om diamantögonen icke varit, hade Gustaf Blom nu icke legat på botten af en usel båt och haft på sitt bröst en mensklig koloss, som visst icke gjorde färden lättare för den unge mannen.
Det var en ganska besvärlig belägenhet för en ung man, som gått ut att eröfra verlden. Hvad ville man väl egentligen göra med honom? Att
