man icke kastat honom på botten af båten och placerat en femtonpundig, lefvande press på hans bröst endast för att af artighet föra honom tillbaka till Jungfernstieg och afleverera honom till portvakten i hotelet, kunde han väl begripa. Ämnade man föra honom ut på något fartyg och göra honom till matros? Kanske man helt enkelt sökte ett passande ställe för att dränka honom?
De begge menniskoröfvarne, som Gustaf Blom i sina tankar benämnde dem, tycktes slutligen hafva kommit till den öfvertygelse, att deras fånge var en oskadlig person, som det åtminstone icke var oundvikligt nödvändigt att dränka eller genast på annat sätt absolut nedtysta, hvarför den som dittills fört ordet temligen höfligt bad honom alldeles glömma detta lilla äfventyr, som man ställt till blott för att roa sig litet på natten, då man icke hade just något annat att göra. Skulle han deremot icke vilja betrakta saken ur den synpunkten, kunde det lätt hända att han en annan gång icke slapp så helskinnad ur de klor, som ovilkorligen då skulle gripa honom.
Under denna vänliga varning hade mannen vid årorna fört båten till en landningstrappa. Den axelbreda kolossen skuffade Gustaf Blom upp på trappan, och båten försvann lika tyst och snabbt som han kommit. Att göra allarm för att sätta efter de misstänkta figurerna tjenade till ingenting på denna sena timme.
Gustaf Blom satte sig på trappan för att reda sina tankar. Öfver honom brann en enslig lykta af ungefär samma negativa ljusstyrka, som lyktan öfver den smala gränden, i hvilken han så oförsigtigt
