Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/48

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
41

hade vågat sig in. Nedanför honom flöt ett tungt och mörkt vatten och på begge sidor om vattnet tyckte han sig skönja konturerna af fula tegelstens- och korsverksbyggnader, sannolikt magasiner. Intet ljud förmärktes från något håll. Antingen hade karlarne i båten stannat i grannskapet, kanske att de af misstroende ännu bevakade honom, eller ock förstodo de konsten att låta båten glida framåt utan ringaste buller.

Vid det svaga lyktskenet såg Gustaf Blom på sin klocka och fann henne visa på tre. Han kunde ej bestämma huru länge båtfärden varat, men insåg att snart fem timmar förflutit sedan diamantögonen lemnade honom.

Nu först kom han att tänka på, det han egde både ur och börs i behåll samt för öfrigt icke saknade någonting annat än hatten, som stannat på stranden vid den hastiga och ofrivilliga embarkeringen. Det var besynnerliga sjöröfvare, tänkte han, som icke gjorde ringaste försök att plundra. Hvad kunde deras afsigt vara? Ju mera han grubblade deröfver, desto mindre kunde han komma till någon antaglig sannolikhet. Det var alltså ett mystiskt äfventyr, och han beklagade inom sig, det han ej egde tillfälle att vid en liten bål på Blå Porten skildra den nattliga tilldragelsen. En sådan skildring skulle hafva interesserat vännerna och sannolikt gifvit anledning till ännu en bål med åtföljande sång ända till dess solen gått upp öfver djurgårdsekarne och morgonvinden fläktat så frisk öfver Brunnsvikens klara yta.

Vinden började verkligen fläkta i Gustaf Bloms obetäckta lockar, men den kom icke från