floden. Lustfarande kommo från alla håll. Man hörde sång från de små båtarne, skratt och glada utrop.
Vid betraktandet af denna vackra och lifliga tafla glömde Gustaf Blom alla sina vedermödor. Det han nu såg var något af det Hamburg, han länge tänkt sig. Han kände igen en scen, som han förut skådat i sina drömmar, både vaken och under sömnen, och hans förtröstan på kommande storverk var åter lika stark. Derför glömde han sig på Elbhöhe under kanske ett par timmar och kunde icke vända sina blickar från floden och de många skeppen.
Promenerande kommo allt flera åt detta håll på den vackra söndagsmorgonen, men Gustaf Blom gaf icke akt på dem, fastän de med förundran betraktade den unge mannen, som stod så orörlig med obetäckt hufvud i morgonsolen och stirrade utåt vattnet.
Slutligen fann han det vara tid att söka sig hem till hotelet. Han hade nu hundratals personer att fråga om vägen, men frågade ingen, utan gick utför sluttningen, steg in i en droska som stod sysslolös vid hamnen och nämnde för kusken hotelets namn. Efter en fjerdedels timma stannade droskan utanför hotelporten. En guldgalonerad »portier» stod bugande vid vagnsdörren, öppnade den och bad »herr Blåmm» vara välkommen hem igen. Att han kom utan hufvudbonad tyckte »portiern» vara alltför obetydligt att fästa sig vid. Betjeningen uti ett första klassens hotel söker att noga underrätta sig om gästernas önskningar, isynnerhet om sådant kan hafva något sammanhang
