åter på hotelets stora ringklocka och på postiljonens horn, och så for jag tillbaka till Hamburg och köpte igen min gamla portvaktaresyssla. Nu är jag åter lycklig, fastän jag, såsom jag nyss sade, aldrig kan glömma mina vackra berg ... Hr von Blom frågade mig om Salomon Heine. Åh, han är fin, och ni kan tryggt göra affärer med honom.
— Det gläder mig att höra, — gemälde Gustaf Blom. — Träffas han på sitt kontor så här på förmiddagen.
— Naturligtvis är han på sitt kontor, men icke tror jag att ni kan få tala vid honom sjelf så här alldeles oförberedt.
— Hvarför kan jag icke det?
— Så ni frågar, hr von Blom ... Salomon Heine är ingen vanlig kontorsmenniska. Han har sina underchefer och en hel armé af biträden, och det är icke lätt att slippa in till honom. Har ni kreditiv på honom, så vänd er blott till den person, som har den afdelningen på kontoret. Ni får genast lyfta så stor del af kreditivet ni vill ... ett tusen, två tusen, tio tusen mark banko, allt efter behag.
— Nej, jag har icke något kreditiv.
— Jaså, vexel? Det går också mycket bra. Fem tusen mark banko får ni då i en handvändning. Tio, tolf tusen kanske? Eder vexel är på ...?
— Jag har ingen vexel heller. Jag vill tala vid Salomon Heine i en angelägen affär.
— Nå, ni kan tryggt hafva en vexel på andra hamburgerhus. Alla äro fina och stå öfver allt misstroende. Ni har således andra affärer med Salomon
