— Gud vare lof, herr Schreier! Jag var så rädd, att jag skulle komma för sent. Jag har sprungit hela vägen från Neustädter Fuhlentwiete.
Den arme affärsmannen torkade sin af svett drypande panna, under det att han med hatten i hand fortfor att springa.
Klockans toner började märkbart afmattas. Då blef rörelsen ännu starkare, då bar det af i vild, rusande stormmarsch mot börsbyggnaden. Då gälde icke längre några vänskapsförbindelser, några slägtskapsband, ej ens hvad mer är, de intimaste och mest lyckade affärsförbindelser. Hvar och en sökte blott att skaffa sig sjelf fram och man skydde icke, om så hade behöfts, att trampa under fötterna sin ungdomsvän, sin egen far, sin affärsvän, på hvilken man i går förtjenade tiotusen mark och på hvilken man hoppats att i morgon förtjena tjugotusen.
Vid ingångarne till börsen var allt en enda olöslig oreda, mam såg blott hattar, armar och käppar i en förtvifladt tilltrasslad härfva; men alltsammans klämde sig in på ett förvånande lyckligt sätt. Ingen enda blef ihjältrampad, hvilket mycket öfverraskade Gustaf Blom. Sjelf hade han fattats af samma ifver, som alla andra. Han sprang, som alla andra. Man måste ryckas med i en sådan hvirfvel. Han kände sig lifvad, som alla andra. Han tyckte att det skulle vara förskräckligt, om han ej kom fram, innan börsklockan tystnat. Hamburgs börs skulle tagas med storm, tyckte han. Allt det der föll alldeles af sig sjelft. Det enda förvånande var att ingen i trängseln satte lifvet till, tänkte Gustaf Blom.
Han hade blott ett par steg fram till målet, då klockan plötsligt tystnade. Det var alltså för sent ...
