man med vördnadsbjudande utseende, hviken af en närstående tillkännagafs vara »en af handelns furstar», gjorde en ännu förskräckligare grimas, än både herr Fischer och herr Schreier, och tvekade en god stund, innan han kunde besluta sig att betala inträdesafgiften. Det var den store affärsmannen Johann Gottschalk Schmidt, sade man.
Ändtligen befann Gustaf Blom sig på den plats, hvarifrån han skulle eröfra verlden. De värsta svårigheterna voro nu öfvervunna, tyckte han, och hvad som återstod kunde ej vara annat än småsaker.
Han stod på börsen i Hamburg. I början kände han sig nästan bedöfvad af stundens högtidlighet, men kanske ännu mer af det sorl, som omgaf honom. Aldrig förr hade han hört något dylikt, om det icke var den gång, då han stod bredvid »Helvetesfallet» vid Trollhättan.
Lika mäktigt som ett vattenfall och som just det nämnda »Helvetesfallet» dånade sorlet omkring honom. De enskilda menniskorösterna förenades till ett enda brusande, som alldeles icke hade något menskligt hos sig. Det var som ett af naturens storverk, inför hvilket menniskan känner sin litenhet, och likväl var det stora hela blott en sammansättning af ett ofantligt antal smått. Hvar och en sökte blott att göra en affär för egen vinning, och det mäktiga kollektiva sorlet bestod icke af annat än en hel mängd individuela, ofta högst obehagliga röster, som ropade och skreko och väsnades för att åt sina egare förtjena kanske några få mark. Det var ett prutande och köpslagande, der det höga i handeln icke kunde ses för de små interessena. Men
