Han trängde sig fram eller blef framträngd mellan de pratande och gestikulerande affärsmännen, men fann ingenstädes ett ansigte, som tycktes vilja en enda minut interessera sig för en främling, hvilken icke hade en affär att bjuda på. Hvart han vände sig, såg han icke en enda uppmuntrande blick.
Slutligen hade man trängt honom i de mest olika direktioner, än såg han sig vid pelaren № 10, så åter i grannskapet af № 17, än här, än der, utan att han derför var kommen en hårsmån närmare målet. Händelsevis befann han sig bredvid sin bekantskap från lördagens aftonnöje i »Ölträdgården», den store lotterikollektören herr Ascher Lazarus, hvilken genast kände igen honom och helsade på honom med de listigt blinkande ögonen och det välvilliga draget omkring munnen.
Gustaf Blom hade icke väntat finna sådana affärsmän på Hamburgs börs, men han helsade artigt tillbaka och betraktade den magre herrn nästan såsom en gammal bekant.
— Så, ni sträcker ert »Vergnügungs-Geschäft» ända till börsen? — sade herr Ascher Lazarus och räckte den unge mannen välvilligt handen.
— Jag söker egentligen Salomon Heine, — svarade Gustaf Blom.
— Åh, min herre, — sade Ascher Lazarus och bugade sig så mycket det trånga utrymmet medgaf. — Ni har ganska fina bekantskaper i Hamburg. Har ni icke lyckats träffa den store Salomon?
— Icke ännu. Jag känner icke hans plats på börsen, och här tyckes ingen hafva tid att visa mig hvar han står.
— Han sitter, min herre. Salomon Heine
