fann sig hafva samma väg, som den unge främlingen.
Gustaf Blom var icke mycket böjd för samtal, men hade gerna önskat fråga lotterikollektören huru hans dotter Sara befann sig. Han hade nog sedan kommit längre in på det kapitlet, men den skönas fader tycktes icke lemna honom tillfälle dertill.
— Salomon Heine är stor, — sade Ascher Lazarus, då Gustaf Blom vågade yttra något om blixtrande ögon, — lycklig den man, som eger hans förtroende.
Lotterikollektören suckade djupt, hvilket gaf hans följeslagare anledning att fråga, om affärsmannen vid Neuer Steinweg icke egde den store bankirens förtroende.
— Ack, min herre, — svarade Ascher Lazarus och suckade ännu djupare, — något förtroende kan aldrig komma i fråga mellan en hög monark och en usel slaf. Hvad är jag, Ascher Lazarus, i min lilla butik vid Neuer Steinweg, mot den store Salomon Heine i hans palats vid Grosse Bleichen?
— Det kan ni ha rätt uti, — yttrade Gustaf Blom, utan att just tänka på hvad han sade.
— Och likväl skall jag säga er, min herre, — återtog lotterikollektören, hvilken kanske kände sig en smula förolämpad öfver att icke blifva motsagd, — det både den store Salomon Heine och den obetydlige Ascher Lazarus idka samma »Geschäft». Såväl den ene som den andre har en lånebutik, fastän min kollegas är mycket större och rymmer sådana potentater, som sitta till doms öfver nationerna, under det min butik är mycket liten och tager emot endast småfolk i Hamburg, som behöfva
