flera veckor förflutit, sedan han första gången uppträdde på Hamburgs börs och sedan han återvändt med oförrättadt ärende från Salomon Heine. Han började finna, att det verkligen kunde vara förenadt med några svårigheter att blifva millionär. Men hans fasta förtröstan öfvergaf honom dock icke. Det som går långsamt, går säkert, sade han för sig sjelf, ehuru han visst icke älskade långsamheten; men naturligtvis behöfde han ett säkert ordspråk för att trösta sig och hålla modet uppe.
Sjelf gick han också långsamt omkring i den gamla handelsstaden, gaf noga akt på allting och blef slutligen lika förtrogen med det yttre af Hamburg, som han var med Stockholm både utan och innan. När han då en dag dref gata upp och gata ned, kom han till en lång, men ej öfverdrifvet bred gata, hvilken bar prägel af en äkta gammal hanseatisk gata. Det var Alter Wandrahm, en af det gamla Hamburgs äldsta och mest betydande gator och, fastän dess utseende tager sig mycket tarfligt ut i en modern stad, sammansatt af idel rikedomar.
Gustaf Blom roade sig med att betrakta de gamla solida husen, bostäder för lika gamla och solida handelsfirmor. Det var orappade tegelstenshus med sandstensornamenter och små, men klara fönsterrutor, som i bottenvåningarne tilläto att blicka in antingen i de små kontorsrummen eller i de stora förstugorna, hvilka sednare tycktes tjena till lokaler för flerahanda ändamål. I de öfra våningarne syntes eleganta gardiner och vackra växter i dyrbara krukor. Gatan var just icke en af de renligaste i anseende till den beständiga trafiken med
