Gustaf Blom, hvilken visserligen kunde blifva häftigt intagen i mörka ögon, som skjuta blixtar, men ej heller någonsin kännt motvilja mot blicken ur ett mildt öga med blå färg. Det berodde för öfrigt mycket på tid och omständigheter hvad Gustaf Blom tyckte i det afseendet. Ifrågavarande dag hade han kanske icke funnit ringaste behag i de der »diamantögonen», som en tid förut förekommit honom så oemotståndliga. Blå ögon syntes honom åtminstone mycket intagande, det kände han, och derför såg han på de der ögonen, när han mötte dem i hörnet af Alter Wandrahm och en smal gränd, en ganska otreflig gränd, hvilken ledde ned till ett vatten. Det var en kanske icke fullt så gemen gränd som den, hvilken han beträdt, när han råkade ut för de der karlarna, som förde honom en god stund omkring på Hamburgs kanaler, sannolikt endast för att låta honom få en liten lusttur midti natten. Men gränden var otäck nog, tyckte Gustaf Blom, hvilken väl älskade det pittoreska, när det redan var måladt på en tafla, men icke höll särdeles af det smutsiga originalet.
Som sagdt var, i hörnet af Alter Wandrahm och den der gränden mötte Gustaf Blom de blå ögonen, hvilka en sekund också fästades på honom, men nästa sekund beslöjades af de vackraste, nedfällda ögonhår under fint penslade ögonbryn och omkring en fint mejslad näsa. Det var något mycket vackert och mildt, en riktigt älskvärd bild, tänkte Gustaf Blom, och i det ögonblicket hade de mörka ögonen i »Ölträdgården» icke det ringaste värde för honom.
De blå ögonen och den fint mejslade näsan
