ett ganska fult stycke vatten mellan höga husrader.
Då han icke tillryggalagt mer än hälften af grändens längd, såg han det unga fruntimret redan vid stranden och förföljaren vid hennes sida. Hon tycktes med lifliga åtbörder protestera mot något, men den fräcke röfvaren — det var bestämdt han, derom fanns hos Gustaf Blom icke mera det ringaste tvifvel — tvang henne att stiga ned i en båt.
Allt det der tyckte vår unge vän sig se så tydligt, att han kunnat gå ed derpå inför domstol, och en sådan edgång blef väl snart också nödvändig, menade han, under det han började springa utför den återstående delen af gränden och ropa af alla krafter. När han hunnit till kanalen, var dock båten redan långt derifrån, men han såg tydligt de bägge gestalterna i densamma. En annan båt låg vid landningstrappan, men den var tyvärr fastläst, och Gustaf Blom stod i vanmäktigt raseri på stranden, fortsättande med sina höga rop. Dessa tillkallade snart åtskilliga personer, hvilka kommo dels från Alter Wandrahm, dels i båtar från kanalen.
Gustaf Blom uttryckte sig numera temligen obehindradt på tyska och han underrättade de tillstädeskomna personerna, att här vore menniskoröfveri i fråga: en ung flicka af de högre klasserna hade blifvit röfvad af en usel bof i tröja, en koloss, som hade till yrke att röfva menniskor; skyndsam hjelp vore af nöden; man kunde ännu se båten långt fram i kanalen, men nära bron, som går öfver vid Magdeburger Hafen; kanske att bofven ämnade dränka den arma flickan, om han icke såg sig förföljd; alltså fort efter den uslingen!
