Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/75

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
68

stampade den gamle träbeklädnaden på landstigningstrappan.

— Ni känner henne, min herre? — sporde polismannen.

— Icke det ringaste! — svarade Gustaf Blom.

De omkringstående skakade betänksamt på sina hufvud och sågo på hvarandra med ett egendomligt uttryck, liksom ville de säga att den der unge herrn väl icke vore riktigt klok.

— Hon brukar alltid göra en promenad på vattnet, nedåt stora hamnen, så här dags på dagen, — upplyste samma person, som yttrat ofvannämnda förmodan om det unga fruntimrets namn. — Och, — tillade han — det är vanligtvis Peter Kühn, firmans förste husdräng och arbetsman, som har förtroendet att föra båten.

— Peter Kühn! — skrek Gustaf Blom. — Jo, det var just det jag tänkte.

— Ni känner då Peter Kühn åtminstone? — frågade man.

— Jo, jag skulle tro det, — svarade Gustaf Blom; — det vill säga att jag visst icke har någon bekantskap med honom.

Han erinrade sig tydligt att den ene af sjöröfvarne under den hemlighetsfulla, nattliga båtfärden af kamraten benämnts med ifrågavarande namn. Hvilka ytterligare bevis behöfdes väl numera? Peter Kühn hade till yrke att röfva menniskor. Somliga satte han åter i land. Det visste Gustaf Blom mycket väl och kände sig rätt belåten med denna visshet, utan att derföre erfara några tacksamhetskänslor mot den oförskämde bofven; men kanske att han dränkte andra, i fall han kunde komma åt.