aflägsen i det förflutna, men af hvilken han ännu egde den lifligaste hågkomst, hade han haft för vana att infinna sig på embetsrummet så der omkring klockan ett på dagen, ofta mycket senare.
Herr Schmidt, hvilken vanligtvis icke befattade sig med kontorets detaljer, hade gjort ett undantag för den unge främlingens skull och underrättat honom att kontorstiden börjar klockan nio på morgonen, men att en ung man, som vill göra framsteg och grundligt lära sig yrket, icke visar otidigt fjesk, om han infinner sig på sin plats redan klockan åtta.
Jag skall söka vinna min principals förtroende och visa mig nitisk i tjensten tänkte Gustaf Blom, och när klockan slog åtta i Catharinakyrkan, inträdde han i den stora förstugan, der arbetsfolket redan var i full verksamhet och der han fann herr Schmidt i familjevrån läsande »Die Nachrichten» samt med en nästan omärklig böjning på hufvudet besvarande den unge kontoristens ödmjuka helsning.
I kontorsrummet gick Peter Kühn med gravitetisk hållning och lade sista hand vid städningen. Det var obehagligt, tyckte Gustaf Blom, att husdrängen skulle vara den förste, som mötte honom på hans nya plats; men han hade beslutat att icke visa sitt missnöje och sitt misstroende och låtsade derför icke taga någon notis om »sjöröfvarens» närvaro. Han ville för öfrigt utstudera mannen och hade föresatt sig att någongång komma skurkstrecken på spåren.
Peter Kühn gjorde en ful grimas, då han varseblef nykomlingen. Han vet nog med hvilken han får att göra, tänkte Gustaf Blom, som sett
