ingenting annat att göra, än att anställa några jemförelser mellan det sätt, hvarpå en »ung man i verken» i Stockholm börjar sin dag och hvad som tycktes utgöra inledningen till en hamburgerkontorists dagliga sträfvanden.
Men under det han anställde dessa betraktelser, började herrar kontorister så småningom infinna sig. De slungade till hvarandra ett knapphändigt »god morgon», sneglade en smula på den nykomne kamraten, och öfverlemnade sig derefter helt och hållet åt sina arbeten, utan att vidare bevärdiga Gustaf Blom med någon uppmärksamhet.
Den ende, som gjorde ett undantag från det allmänna uppförandet, var den unge eleganten, hvilken vi som hastigast presenterade vid slutet af förra kapitlet. Det var en lefnadsglad ung man med ett vackert ansigte och ännu vackrare kläder. Han tycktes från första början vilja åtaga sig den nykomnes kommersiela uppfostran och inviga honom i kontorslifvets mysterier. Den välvilja, som sannolikt låg till grund för beskyddarskapet, undanskymdes ofta af ett utbrott af öfversitteri, som likväl var mera komiskt än förargelseväckande.
Max Keller, så hette den unge kontoristen, gjorde sig genast underrättad om den nykomnes namn, ålder och åtskilliga andra förhållanden och fann behag uti att höra det Gustaf Blom, som var några år äldre än beskyddaren, icke kände det ringaste af handelns »rudimenta». Det skulle nämligen gifva Max Keller anledning att på ett lysande sätt utveckla sina egna stora kunskaper och förvåna genom en oerhörd erfarenhet.
