han nästan förskräcktes för deras besynnerliga uttryck.
Han fann dock snart, att om dessa ögon än betraktade honom, de likväl troligtvis icke sågo honom; åtminstone gaf deras egare icke tillkänna något sådant, utan när ögonen en stund fortfarit att stirra på Gustaf Blom, vändes de åter till hufvudboken, der deras egare långsamt skref in en post med uttryck af särdeles välbehag. Han hade troligtvis stirrat efter lösningen af en kinkig fråga och då han slutligen lyckats finna den, återvände han med en bokförares hela vällust till sitt debet och credit.
På Gustaf Bloms förfrågan, hvar chefen kunde träffas, erhöll han icke något svar. Han upprepade frågan ett par gånger, men med lika liten påföljd.
Det vore förskräckligt, om man skulle blifva en sådan der räknemaskin, tänkte Gustaf Blom, och nödgas tillbringa sitt lif i en sådan der skrubb.
Han återvände till kontorsrummet för att der ytterligare låta sitt tålamod undergå de hårdaste prof. Men han bestod dessa prof med heder och förvånade sig sjelf öfver sin långmodighet. De tillrättavisningar, unge Max Keller tillät sig att gifva den nykomne, voro icke de enda denne mottog. Ju längre det led på dagen, desto flera tillfällen fick Gustaf Blom att visa huru föga han begrep det arbete, han ålades fullgöra.
Sjelfve herr Grünbein förvånade sig öfver Gustaf Bloms mirakulösa okunnighet i allt hvad kontorsgöromål hette. Efter herr Grünbein kommo alla de andra kontoristerna och uttryckte sitt allradjupaste medlidande med den arme utländingen, som
