kände rent af ingenting af allt det han borde känna. Man kunde omöjligt fatta, att icke hvar och en menniska har åtminstone så mycket sundt förstånd, att hon kan förstå sig på hvad Decort och Spesen är och de olika slagen af provision jemte huru hög magasinshyra bör beräknas för olika slags affärer och olika slags kunder.
Det enda afbrott sedermera i förmiddagens arbeten var då kontorspersonalen i största hast frukosterade. Denna frukost intogs i en vrå af förstugan och bestod af ett litet hvetebröd, ett s. k. »Rundstück», med smör utan vidare tillägg.
— Firman består icke splendidare frukost, — hviskade Max Keller, — och icke kunna vi sjelfva kosta på oss något bättre, ty den egentliga frukosttiden är dertill alltför knapp, ungefär fem minuter, på det att kontorsarbetet icke måtte lida alltför stort afbräck. Fem tuggor bröd, fem minuter, det är ganska noga kalkyleradt af chefen sjelf. Fröken Elise, den gudsengeln, skulle så gerna vilja bjuda oss på något godt och stärkande, det vet jag, men hon vågar icke öfverträda husets ordningsreglor och ej heller vågar hon visa sig här under frukostminuterna.
Gustaf Blom tyckte sig dock vid sitt inträde i frukostvrån hafva sett en skymt af de blå ögonen och de ljusa lockarna, just som de försvunno genom en sidodörr, och det gjorde på honom ett godt intryck; det var liksom en motvigt, tyckte han, till de ledsamma »rudimenta» på kontoret. Likaledes fröjdade han sig öfver den lyckliga händelse, som dagen förut befriat fröken Elise från den gemene Peter Kühn, »sjöröfvaren». Han visste visserligen
