icke hvad det varit för en händelse, men antog att försynen anordnat något särskildt för att hjelpa en så älskvärd varelse ur en grobians våld. Att hon verkligen hvarenda dag plägade låta Peter Kühn föra sig omkring på vattnet, kunde han omöjligt tro. Han föresatte sig emellertid att söka närma sig den sköna fröken och på ett lämpligt sätt varna henne för den förskräcklige Peter Kühn, hvilken dessutom var den oförskämde Peter Kühn, den ohöfligaste och näsvisaste af alla husdrängar i verlden.
Denna plan behöll han dock för sig sjelf, sväljde de fem tuggorna i god ordning på de fem minuterna, begaf sig derefter från frukostvrån i förstugan till arbetsvrån på kontoret och började åter svettas vid kopieringsmaskinen, fick åter en och annan påminnelse af herr Grünbein och måste ånyo underkasta sig Max Kellers öfvermodiga beskydd.
Så förflöt Gustaf Bloms första förmiddag på kontoret. Klockan ett skyndade chefen till börsen; fem minuter derefter ilade herr Grünbein efter chefen också till börsen och tillsade Gustaf Blom att komma efter så fort som möjligt samt fatta posto vid pelaren № 17. Han fick springa, sade herr Grünbein, och röra riktigt flinkt på benen, ty annars hann han icke fram innan klockan slutat ringa och då fick han sjelf vidkännas utbetalningen af de par schilling courant, som inträdet efter klockan ett qvart till två kostade.
Det gälde att på fem minuter hinna från Alter Wandrahm till Adolphsplatz, ett godt stycke väg, och Gustaf Blom måste tillryggalägga den vägen på nämnda tid, ty han visste med sig att han icke
