han lemnade sina gäster, men som ej heller var kinkig i afseende på betalningsterminerna.
Hos Veitshans träffade Gustaf Blom hvarje dag en mängd andra unga kontorister och volontairer, men dit gick äfven doktor Langelütje, en lärd utan anställning och utan förmögenhet, hvilken vid bordet representerade den högre bildningen och derför gerna lät bjuda sig på en flaska vin, helst rhenskt, efter hvars tömmande han var så nöjd med hela verlden, att han ur sitt eget »Bewusstseyn» färdigkonstruerade de absolut lyckligaste positioner åt sig och andra. Hade vinet dock uteblifvit ett par dagar, slog doktor Langelütje sig med stor häftighet på den rena kritiken, och då var han icke god att råka ut för.
Den som då var mest utsatt för doktors skarpa omdömen var en tragisk skådespelare, hvilken en gång blifvit misskänd af publiken och derför aldrig mera ville uppträda annat än i slutna sällskaper. Då vinet var tillräckligt och doktorn vid godt lynne, kunde man öfvertala den tragiske skådespelaren att framställa några gripande scener vid bordet, så gripande att han, under inverkan af sin egen konstentusiasm, stundom dervid slukade de rätter, som voro framsatta för andra.
Ifrågavarande dag tycktes bordsällskapet icke vara vid godt lynne. Man hörde icke talas om något vin, men doktor Langelütje bjöd på desto mer galla, och tragikern hade ingen utsigt att blifva anmodad om en liten extra gästroll.
Gustaf Blom slukade ett par rätter i största hast, utan att reflektera öfver deras beståndsdelar eller göra sig reda för deras smak. Han fruktade
