Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/99

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
92

i dag, — sade Max Keller, som hvilade sig en minut, — men jag har skrifvit snart etthundra, tror jag. Tänk, herr Blom, när ni en gång kommer så långt.

Och derefter raspade pennan öfver papperet, ej blott Max Kellers penna, utan äfven herr Grünbeins och det med ännu större fart, samt herr Krulls och herr Wulffs och herr Zells, de öfriga korrespondenternas. Klockan skred allt närmare fram till posttimmen. En feberaktig ifver bemäktigade sig alla brefskrifvarne. De sågo ej ett enda ögonblick upp från papperet, och det ena brefvet efter det andra dansade i vild fart från pulpeterna till kopieringsmaskinen.

Men Gustaf Blom skulle äfven vika ihop brefven och skrifva utanskrifterna. Det var öfvermensklig ansträngning.

Under allt detta gick Peter Kühn brummande omkring nykomlingen och beklagade sig öfver dennes långsamhet, och ju mer den försmädlige kontorsdrängen brummade, desto sämre gick det naturligtvis för Gustaf Blom. Han hade icke tid att fördömma sin dårskap att göra sig till kontorsbiträde, men han kände sig frestad att kasta brefven i ansigtet på Peter Kühn, taga sin hatt och rusa på dörren; han nöjde sig med att fråga hvad Peter Kühn egentligen hade att göra med saken.

Peter Kühn hade, såsom vanligt hvarje eftermiddag, druckit mycket öl, och då ölet var utdrucket hade han vändt sig till starkare drycker. Hans anlete var purpurskimrande och hans röst ljöd som en doft rullande åska.

— Han frågar hvad jag har att göra med saken