— Fyra timmar och tjuge minuter, stackars Jim. Han föddes så där mitt i natten; och han räckte inte så länge som till morron. Nej, han räckte inte. Mor kalla'n Jim efter den dan som skulle varit hans kristningsdag, om han hade levat; och hon tänker alltid på'en. Ser ni, han dog så ung.
— Jo jo, han blev inte så lastgammal, sade Michael.
— Jag har för mig att den kvinnan är rent romantisk i fråga om barn, sade formannen och lät sin blick glida över församlingen.
— Ja, det har hon väl grunn till, sade Leaf. Hon fick tolv i en rad efter varandra, och alla dog de unga utom jag, antingen innan de föddes eller strax efter.
— Ett sånt elände! Kanske du ändå skulle ha lust att komma med oss? mumlade formannen.
— Ja visst, Leaf, ni ska komma med oss, eftersom ni har en sån melankolisk familj, sade gamle William i en ton av varm medkänsla.
— Jag har aldrig sett en så melankolisk familj i hela mitt liv, sade Reuben. Där är till exempel Leafs mor, stackars kvinna! Varje morgon kan jag se hennes ögon tråna ut genom fönsterrutan som en sjuk krukblomma; och när Leaf nu sjunger en så hög sopran och vi inte vet hur vi skulle bära oss åt utan honom med höga G, så får vi väl ta honom med, så han har något nöje, stackars krake.
— Jo visst, vi låter honom följa med, menar jag, sade mr Penny och såg upp i samma stund som han drog till becktråden.
— Och nu, fortsatte formannen och skingrade med ett nytt tonfall dessa avvikelser från ämnet rörande Leaf, vad det beträffar att söka upp pastorn så kan en av oss
