— Jo jo, det är reson i det; jag medger att det är reson i det.
— Ser ni, mr Mayble, vi har verkligen — tar jag upp tiden för länge för er, sir?
— Nej, nej.
— Vi har verkligen våra känslor — far där i synnerhet.
Formannen hade i sin iver trängt sig fram till bara några tum från kyrkoherden.
— Ja visst, ja visst! sade mr Maybold och drog sig undan en smula för att få tillfälle till överblick. — Ni är alla varmt intresserade för saken, och det gläder mig så mycket mera att se er så. En ljum munkristendom, som aposteln talar om i Laodicea, är sämre än vrångsinthet till och med.
— Alldeles rätt, sir. Och nu, mr Mayble, fortsatte Reuben ännu mera energiskt och trängde sig ännu närmare inpå kyrkoherden, måste ni tänka er att far där är ett fullkomligt underverk, så fäst är han vid musik!
Kyrkoherden drog sig undan en smula, och formannen steg plötsligt också tillbaka ett par fot för att öppna en vy över sin far och pekade på honom på samma gång.
Gamle William rörde sig oroligt i den stora stolen och med ett omärkligt leende på yttersta kanten av sina läppar för artighetens skull sade han att han verkligen var glad i tonernas konst.
— Jo, nu förstår ni precis hur det är fatt, fortsatte Reuben med sin vädjan till mr Maybolds sinne för rätt och billighet och såg honom in i ögonen. Och kyrkoherden föreföll att se hur det var fatt så väl att den förtjuste formannen gick fram till honom i så glödande iver att hans västknappar nästan gnoddes mot kyrkoherdens, då han
