rey själv, Geoffreys hustru, hennes stol och hennes sybord inom spishuven och utan fara eller ens obehag av hettan från brasan; därjämte var den tillräckligt hög för att ge plats åt trästänger, på vilka hängde skinkor, täckta av sotflagor som fladdrade i spisdraget likt sönderslitna fanor på gamla kyrkväggar.
Dessa egenskaper tillhörde de flesta spiselvråar i trakten; men där fanns även en som gjorde Geoffreys spiselvrå icke endast till föremål för tillfälliga förnäma besökandes intresse — för dem var varje lantlig spiselvrå en större eller mindre sevärdhet — utan även beundran från vänner som voro vana vid vanliga spiselvråar i stugorna. Denna egendomlighet var ett litet fönster i eldstadens baksida, nästan alldeles ovanför brasan och runtomkring vilket röken kröp smekande, när den lämnade sin lodräta riktning. Fönsterbrädet var egendomligt dekorerat med svarta rundlar, inbrända där av den varma bottnen på bägare, som man ställt ifrån sig efter det de stått i den heta askan på härden för att få sitt innehåll uppvärmt, med det resultat att sagda fönsterhylla liknade ett kuvert som passerat oräkneliga postkontor.
Fancy gick tyst fram och tillbaka i rummet och rustade till middagen. Hon lutade huvudet än åt höger, än åt vänster och sjöng än den ena än den andra melodistumpen, som stego upp i hennes sinne lika snabbt som svampar växa ur jorden. Mrs Days steg kunde höras från rummet ovanför. Fancy gick slutligen till dörren.
— Far! Det är middag.
En lång, mager gestalt sågs genom fönstret komma närmare med stötvisa steg, och skogvaktaren steg in från trädgården. Han var en man som alltid tittade ned fun-
122
