Geoffrey. Ni får ursäkta henne, mr Dick, hon är litet egendomlig ibland.
— Å — för all del, sade Richard, som om det varit hans vana att ursäkta åtskilliga personer dagligen.
— Hon hör till den sortens fruntimmer som man gifter om sig med: en konstig sort. förresten.
— Jaså, sade Dick med deltagande för ett obestämt någonting.
— Ja, det är prövande för ett kvinnfolk, allrahelst om man som hon varit hustru i första giftet.
— Ja, det måtte vara mycket prövande.
— Ja, hennes första man var helt ung, ser ni, och han lät henne gå för långt. Hon brukade ställa till spektakel för den minsta småsak. Och när jag gifte mig med henne och kom underfund med det, så tänkte jag som så: ”Det är för sent att lära dig annat nu”, och så lät jag henne hållas. Men hon är konstig — mycket konstig ibland.
— Det gör mig ont att höra.
— Ja — hustrur är ett förargligt släkte, för visserligen ha de aldrig rätt, men de ha heller inte orätt mer än till hälften.
Fancy såg ut att känna illa till mods under denna husliga predikan, som möjligen kunde skada den andelikt luftiga natur som Dick tillskrev henne, efter vad hennes flickaktiga finurlighet sade henne. Hennes livlösa tystnad gav Geoffrey det intrycket att något i hans ord inte stämde överens med hennes mera förfinade begrepp, och han bytte om samtalsämne.
— Har Fred Shinar skickat hem fatet med dricka, Fancy?
