— Jag tror det — jo, det har han säkert.
— En präktig och hygglig karl, Fred Shinar, sade Geoffrey till Dick, medan han tog sås, vilket skedde så att skeden gjorde en omväg över potatiskarotten till hans tallrik för att undvika en fläck på duken, om han skulle spilla.
Geoffreys blickar hade under de närmast föregående fyra eller fem minuterna hängt fast vid hans tallrik, och när han tog dem därifrån, var det endast för att flytta dem till skeden, som på grund av sin fullhet och avståndet den skulle tillryggalägga, behövde ständig tillsyn under färden. Lika stadigt som skogvaktarens ögon varit fästa vid skeden, hade Fancys ögon varit fästa vid hennes faders, varken med uppsåt eller i smyg; de hade bara stannat där. Detta var orsaken:
Dick satt bredvid henne till höger vid den sida av bordet som var mittemot hennes far. Fancy hade ett ögonblick låtit sin högra hand vila helt lätt mot bordduken, och till hennes häpnad hade Dick, sedan han släppt gaffeln och strukit sin panna som en förevändning, lagt sin egen vänstra hand så att den dolde en tredjedel av Fancys hand och höll den kvar där. Så hade den oskyldiga Fancy börjat stirra på sin far för att vara på sin vakt mot upptäckten av Dicks farofyllda spel, i stället för att dra sin egen hand ur fällan. Dick tuggade vidare; Fancy åt upp sin brödbit och ingenting annat förehades, utom att Geoffreys blickar bevakades. Sedan skildes deras händer; Fancys drogs tillbaka ungefär sex tum på duken, Dicks en tum. Geoffreys blickar hade höjts.
— Jag sade att Fred Shinar var en präktig och hygglig karl, upprepade han med större eftertryck.
126
