— Tänk på min hustru. Hon var skapad att inte bli hustru åt någon i hela världen. Men hon satte sig i sinnet att bli gift, och så blev hon det två gånger om. Skapad till? Det betyder ingenting, rakt ingenting för ett äldre fruntimmer — ödet är rakt som ett barn i hennes händer!
Det hördes ett buller i den övre förstugan och fotsteg som gingo ned. Dörren vid trappan öppnades, och den andra mrs Day uppenbarade sig, orörligt stirrande på bordet, när hon närmade sig, låtsande som om ingen annan mänsklig varelse än hon varit närvarande. Korteligen, om bordet varit människorna och människorna bordet, skulle hennes sätt att se på dem varit det naturligaste i världen.
Hon visade sig äga ett mycket alldagligt ansikte, stålgrått hår, en nästan höftlös gestalt och en god portion renlighet uppenbarande sig i ett brett, vitt förklädesband, som avtecknade sig mot hennes mörka klänningsliv.
— Nu ska jag säga att folk kommer att löpa med skvaller om att Jane Days borddukar är lika usla och slitna som den värsta tiggares.
Dick märkte nu att bordduken var lite illa medfaren, och ett ögonblicks eftertanke sade honom att ”folk” på styvmorsspråk antagligen betydde han själv. Då han höjde blicken, fanns han att mrs Day åter försvunnit uppför trappan och raskt återvände med famnen full av damastborddukar, vikta i fyrkanter och hårda som bräder av att länge ha legat i press. Hon slängde ned dem på en stol; därpå grep hon en av dem, skakade ut vecken och bredde ut den på bordet bit för bit, i det hon flyttade fat och tallrikar en och en från den gamla till den nya duken.
