— Nåja, jag vet att alla partier inom kyrkan fördöma det som prål och olämpligt i vardagslag för en flicka som förtjänar sitt bröd; men vi får väl se.
— För kyrkans skull hoppas jag att ni inte menar vad ni säger.
— Jo, det gör jag; men vi får väl se. Hennes mun fick ett bestämt, klädsamt drag, mycket behagligt för den som såg det, ifall han inte var biskop, kyrkoherde eller komminister. — Jag tror att jag kan sköta vilken präst som helst och hans tankar om mig, ifall han är under fyrtio år.
Dick nästan önskade att hon inte kommit på den idén att hon skulle sköta prästers tankar.
— Jag skulle vara glad om jag fick lite av ert delikata te, sade han rätt frispråkigt men ändå försynt, som det tillkommer en vars ställning är mitt emellan besökande och hemmafolk. Och han såg längtansfullt på sitt ensamma tefat.
— Jag med. Är det något mera vi behöver, mr Dewy?
— Jag tror vi har allt nu, miss Day.
Hon ordnade med sittplatser och såg ut genom fönstret, uppmärksam på Smarts tydliga belåtenhet med det saftiga gräset. — Ingen tycks fråga efter mig, mumlade hon med stora, drömmande ögon, som såg in i himlen bakom Smart.
— Kanske mr Shinar gör det, sade Dick med en lindrigt förolämpad mans tonfall.
— Det glömde jag — han gör det, det vet jag. Dick ångrade plötsligt att han nämnt Shinar, eftersom resultatet blev så eländigt.
136
