— Jag är säker på att ni kommer att bli alldeles förtjust i någon längre fram, eller hur, mr Dewy? fortsatte hon och skådade med känsla rätt in i hans ögons matematiska centrum.
— Ja, det är jag säker på, sade Dick, känsligt även han, och såg tillbaka in i hennes mörka pupiller, varpå de vändes bort.
— Jag menade, fortsatte hon och hindrade honom från att tala, just som han skulle berätta en övertygande historia om sina känslor; jag menar att ingen kommer hit för att höra efter om jag kommit tillbaka — inte ens pastorn. — Om ni vill träffa honom, så kan jag gå med bud till prästgården, bara vi druckit te.
— Nej, nej. Låt honom inte komma in, vad ni gör, medan här är en sån oreda. Präster ser så bortkomna och olyckliga ut när allting är upp och ner i huset; de går fram och tillbaka och kommer med omöjliga förslag på akademiskt språk, så att det kryper i hela kroppen på en och man bara önskar livet ur dem. Vill ni ha socker?
Mr Maybold sågs just i detta ögonblick komma vandrande gångstigen fram.
— Där! Där är han. O, om ni inte varit här nu! det är — så rent på tok — kära, kära — ropade hon, och blodet rusade till hennes ansikte, mera som om Dicks närvaro än pastorns hade varit oläglig.
— För all del, oroa er inte för min skull, miss Day — god afton! sade Dick stött, satte på sig hatten och lämnade hastigt rummet genom köksdörren.
Hästen sattes för, och när han lyfte upp skaklarna och fäste dem, såg han genom fönstret hur pastorn stod på
