Smart gick ett par steg.
— Antag nu far — ptro Smart — att jag tänkte en del — och att jag hade några utsikter, vilket jag inte har; tycker inte du att hon är en bra och rejäl — ja.
— Åjo, bra nog — riktigt bra. När du har satt dig i sinnet att gifta dig, så ta det första aktningsvärda fruntimmer du träffar på — hon kan vara likaså bra som nån annan; di är likadana allihopa i grund och botten; det är bara krusidullerna som det är lite skillnad på. Jo — hon är bra nog; men jag begriper inte i fridens namn vad en spoling som du — med ett gott hem och far och mor som tar hand om dig och som skickat dig i skolan för att få lärdom, så det var nästan orättvist mot di andra barnen — ska gå och hänga efter ett ungt fruntimmer som har en fästman som i en liten ask och inga sorger och bekymmer, för att göra en stackars utfattig hustru av henne och skaffa barn till världen utan att ha något varken att kläda eller föda dom med. Jag vill bli hängd, om jag begriper't, det är alltihop det, min gubbe lilla!
Dick såg på Smarts öron och sedan upp emot backen; men intet som han såg gav honom något skäl att säga emot.
— Det är väl ungefär av samma skäl som du gjorde så själv, far, skulle jag tro.
— Anfäkta pojke, om du inte slår huvet på spiken! Och formannen lät sig gripas av en bister beundran, med minen hos en man som är alltför storsint att inte artistiskt uppskatta ett litet gott rapp, även om det går ut över egen rygg.
— Det får vara hur det vill, sade Dick, jag frågade henne om något under vägen.
