alldeles som ett litet löv. ”Ann”, sa jag, och sen — men inte kan det vara till någon hjälp för dej inte, för vi va så gammalmodiga, mor din och jag, åtminstone den ena av oss, det vill säga jag — och mor dins utseende låg mest i sättet, gjorde det.
— Än sen! ”Ann”, sa du.
— ”Ann”, sa jag, och så sa jag… ”Ann”, sa jag till henne där jag stod och smorde stövlarna och hängde med huvet: ”Vill du ha mej?”… Vad som kom sen, ja se det minns jag inte så långt efterpå. Kanske mor minns det — hon kommer bättre ihåg sina små triumfer än jag. Hur det nu var, så vart vi gifta, det kom jag att märka efterpå. Det var på Vite tisdag — Mellstock-klubben marscherade två och två den dan, och vackert väder var det — glödande hett — solen stekte på ryggen på mig, då jag gick till kyrkan! Nog för jag minns hur jag svettades både till kropp och själ! Men Fancy vill ha dig, Dick — hon tar ingen annan — så väl är det inte.
— Det vet jag ingenting om, sade Dick och slog lekfullt Smarts länd med piskan, vilket Smart visste ingenting hade att göra med att hon borde fortsätta. — Det finns en viss Maybold med — så allt går mig emot.
— Vad nu då? Hon har väl aldrig i livet satt i din dumma skalle att han är kär i henne? Herregud, se flickor och deras konster!
— Neej. Men han kom och hälsade på, och hon såg på honom på ett sånt sätt — ett alldeles särskilt sätt — och när jag gav mig iväg, så stod han där och hängde opp hennes fågelbur.
— Nå, varför skulle inte karlen få hänga opp hennes fågelbur? Vad katten har nu det att göra med dej? Dick,
