ling som skramlade fram med en bagarvagn utan att se varken åt höger eller vänster. Han frågade om hon skulle tillbaka till Mellstock samma afton.
— Ja, jag väntar på skjuts, svarade hon och tycktes även hon låta det bero med funderingarna på brevet.
— Då kan jag köra er hem fint, och ni kommer en halvtimme fortare. Vill ni åka med?
Som Fancys förmåga att vilja något tycktes försvunnen på något hemlighetsfullt vis i det ögonblicket, avgjorde Dick saken genom att hoppa av och hjälpa henne upp utan vidare tal.
Den tillfälliga rodnaden på hennes kind bleknade till en nyans, som var permanent, och äntligen möttes deras ögon; mellan dem fanns en viss besvärad känsla, som uppstår i ögonblick då alla instinktiva handlingar, förestavade av situationen, äro utförda. Dick som var sysselsatt med tömmarna, tänkte mindre på hur tafatt det hela var än Fancy som inte hade annat att göra än känna hans närvaro och bli alltmera medveten om att hon genom att taga den plats han bjöd henne vid sin sida började dansa efter hans pipa. Smart lunkade på, och Dick skakade med, och Fancy kunde inte göra annat än hjälplöst skaka med hon också; och hon kände att hon på något vis gått i fällan och var en fånge.
— Jag är så tacksam och glad att jag fick sällskap med er, miss Day, sade han, då de åkte förbi de båda halvcirklarna vid Old Royal Hôtel, där hans majestät konung George den tredje mången gång behagade närvara vid borgerskapets baler.
För miss Day, som trodde att han kände med sig sin nya makt och myndighet — något som han inte hade den
152
