män bakom Dicks högra axel. De lågo lättjefullt utsträckta i åkdonet med blickarna riktade uppåt i olika sneda riktningar och fästa på den omgivande världen. Huvudändamålet med deras tillvaro tycktes vara att kritisera intill ben och märg varje levande varelse som kom inom deras synfält. Dick övervann denna svårighet genom att trava på, tills vagnen med timmermännen började skönjas tämligen otydligt genom det dammoln som följde deras vagnshjul och steg upp kring deras huvuden som en dimma.
— Säg att ni håller av mig, Fancy.
— Nej, Dick, det säger jag inte. Det är inte ännu tid att göra det.
— Varför då, Fancy?
— ”Miss Day” passar bättre — ursäkta att jag säger så; och jag borde aldrig ha kallat er Dick.
— Prat! När ni vet att jag skulle göra vad som helst för er skull. Ni vill visst få folk att tro att kärlek är något som kan finnas eller inte finnas alldeles som det passar eller som man tar av eller på sig efter behag.
— Nej, det tror jag visst inte, sade hon vasst. Men det finns ett och annat som gör att jag inte får tänka för mycket på er, även om —
— Men ni skulle vilja, säg? Ja, säg att ni vill, det är bäst att vara sanningsenlig. Vad som än sägs om att en kvinna har rätt att fördölja vem som har hennes hjärta och låtsas som om han inte funnes och annat i samma väg, det är ingenting med det, det vet jag, Fancy. Och ärlighet passar en kvinna bäst i kärleksaffärer som i andra affärer, och i längden står hon sig bäst så.
— Nå då så Dick — jag tycker kanske om er en liten
156
