åt vänster, och när de kommo upp igen ur fördjupningen nickade de åt höger, och så fortsatte deras ryggar att guppa upp och ned som vanligt. — Vi åker om dem, när vägen blir bredare.
När tillfället syntes erbjuda sig att utföra denna föresats, hörde de lätt rullande hjul bakom sig, och medan de voro där de voro susade en splitterny gigg förbi dem, så skinande blank att hjulekrarna utsände ett oupphörligt dallrande sken på en punkt i omkretsen, och alla deras sidor glänste som speglar i Dicks och Fancys ögon. Körsvennen, som även tycktes vara ägaren, var verkligen en välsituerad man; i hans sällskap var Shinar. Båda vände sig om, då de körde förbi Dick och Fancy, och stirrade i oförsynt beundran rakt in i hennes ansikte, tills de nödgades ägna sin uppmärksamhet åt företaget att köra om bonden. Dick såg ett ögonblick på Fancy, medan hon undgick deras granskning; sedan ägnade han sig åt att köra och antog en nästan sorgsen uppsyn.
— Varför är ni så tyst? sade hon efter en stund med verklig oro.
— Det är ingenting.
— Jo det är det, Dick. Jag kunde inte hjälpa att de där människorna körde om oss.
— Det vet jag.
— Ni ser förargad ut på mig. Vad har jag gjort?
— Jag kan inte säga det utan att förolämpa er.
— Bäst ut med det.
— Nåja, sade Dick, som tycktes längta efter att tala ut även med risk att förolämpa henne. — Jag tänkte på hur olika det är, när ni är kär och när jag är det. Medan
