I.
Mellstock-vägen.
De som bo i skogsbygden känna nästan varje träd på dess röst lika väl som på dess skapnad. Då vinden går genom dem, sucka och kvida furorna lika tydligt som de vagga kronorna; järneken visslar, då den slåss med sig själv; asken väser och skälver i ett; boken rasslar och dess glatta grenar höja och sänka sig. Och vintern som mildrar ljuden från de träd som fälla löven, förtar ändå icke deras individuella uttryck.
En iskall och stjärnklar julafton för mindre än ett släktled sedan kom en man vandrande utefter en väg som skuggades av träd, vilka sålunda talade sakta men tydligt till hans medvetande. Hans egen natur röjde sig lika klart i hans fotsteg som följde lätt och snabbt på varandra och i hans friska röst, då han i lantliga tongångar sjöng:
Med ros och med lilja
Vi komma och gilja
Till flickornas skara i midsommartid.
Den ensliga vägen han gick på förband byarna Mellstock och Lewgate med varandra; och för hans blick, då han händelsevis såg uppåt, bildade de svart- och vitstammiga björkarna med sina karaktäristiska vippor, ekens blekgrå
