— Jo, sade Dick med isigt vältalig och beklagande förundran, vi är förlovade och ska gifta oss, ser ni, och då måste jag ju se till henne lite.
— Naturligtvis, naturligtvis! Det visste inte jag, och jag hoppas ni ursäktar att jag tog mig lite friheter, mr Dewy. Men det är mycket egendomligt; jag talade häromdagen mycket rent ut med er far om familjesaker och sånt där — det är inte längre sen än i fredags, och vem var det då som kom in, om inte skogvaktare Day, och så började vi tala allesammans om familjeangelägenheter; men ingen av dom sa ett ord om det; och di som har känt mig i så många år, och jag som var med på er egen fars bröllop. Det skulle jag inte ha väntat mig av en gammal granne!
— Nåja, sanningen att säga så hade vi inte sagt något till far om förlovningen då; förresten så var det ingenting bestämt ännu.
— Åhå! det blev väl avgjort på söndan då. Javisst — på söndan är det man hålls med kurtis och sånt. Hmhm.
— Nej, det var inte precis på söndan heller.
— Efter skolan nån dag i veckan då? Ja, en mycket passande tid, en riktigt passande tid.
— Nehej, det var inte då heller.
— På vägen hit i dag då, kan jag tro?
— Visst inte. Jag kan inte tänka mig hur man skulle kunna förlova sig i en dogcart.
— Å tusan — ni kunde så gott ha sagt med ens, när det smällde! Hur som helst så är det en vacker dag, och nästa gång hoppas jag ni kommer som ett äkta par.
