Sida:I grönan skog 1922.djvu/173

Den här sidan har korrekturlästs

— Jo, sade Dick med isigt vältalig och beklagande förundran, vi är förlovade och ska gifta oss, ser ni, och då måste jag ju se till henne lite.

— Naturligtvis, naturligtvis! Det visste inte jag, och jag hoppas ni ursäktar att jag tog mig lite friheter, mr Dewy. Men det är mycket egendomligt; jag talade häromdagen mycket rent ut med er far om familjesaker och sånt där — det är inte längre sen än i fredags, och vem var det då som kom in, om inte skogvaktare Day, och så började vi tala allesammans om familjeangelägenheter; men ingen av dom sa ett ord om det; och di som har känt mig i så många år, och jag som var med på er egen fars bröllop. Det skulle jag inte ha väntat mig av en gammal granne!

— Nåja, sanningen att säga så hade vi inte sagt något till far om förlovningen då; förresten så var det ingenting bestämt ännu.

— Åhå! det blev väl avgjort på söndan då. Javisst — på söndan är det man hålls med kurtis och sånt. Hmhm.

— Nej, det var inte precis på söndan heller.

— Efter skolan nån dag i veckan då? Ja, en mycket passande tid, en riktigt passande tid.

— Nehej, det var inte då heller.

— På vägen hit i dag då, kan jag tro?

— Visst inte. Jag kan inte tänka mig hur man skulle kunna förlova sig i en dogcart.

— Å tusan — ni kunde så gott ha sagt med ens, när det smällde! Hur som helst så är det en vacker dag, och nästa gång hoppas jag ni kommer som ett äkta par.


165