Sida:I grönan skog 1922.djvu/178

Den här sidan har korrekturlästs

Fancy hade gjort upp planen för sina lidanden. Göra Dick förebråelser? Ånej, nej då. — Jag är så ledsen, sade hon och tog en som det avsågs hopplöst melankolisk överblick av några små äpplen som lågo under trädet; ett kritiskt öra skulle dock ha märkt ett forskande tonfall i hennes röst, som ville hon se verkan av sina ord på Dick, när hon uttalade dem.

— Vad är du ledsen för? Tala om för mig! sade Dick allvarligt. Älskade, jag vill dela dina bekymmer och hjälpa dig.

— Nej, nej, du kan inte! Ingen kan det.

— Varför det. Du har inte skuld till något, vad det nu är. Säg för all del, käraste!

— Å, det är inte alls som du tror! Det är förskräckligt: min egen synd!

— Synd Fancy! Som om du kunde synda! Jag vet att det inte kan vara så.

— Jo det är det, sade den unga damen i ett litet klädsamt utbrott av sorg. Jag har gjort orätt, och jag vill inte tala om det! Ingen kan förlåta mig, ingen! Och du framför allt kan det inte!… Jag har glömt mig därhän att jag fl —

— Vad? Väl inte flirtat? sade han och behärskade sin sinnesrörelse från synligt uttryck som genom en häftig sammanpressning invärtes. Och det är inte längre sedan än i förgår, som du sade att du inte flirtat i hela ditt liv!

— Jo det har jag; och det är en riktigt ful historia! Jag har låtit en annan kurtisera mig och —

— Gode Gud! Nå, jag skall förlåta dig — ja om du

170