Dick försökte döda en fluga, skalade av barken av sin käpp, men kastade sedan ut den i köket, därför att den var fördärvad, frambragte hemska disharmonier ur orgeln och slog oförvarandes omkull en blomvas, så att vattnet flödade ut i en rännil över bordet och droppade ned på golvet, där det bildade en sjö; efter några minuters förlopp började han ge den en betydligt förändrad form med foten, till dess den liknade en karta över England och Wales.
— Snälla Dick, du behöver väl ändå inte stöka till så där.
— Nej, jag behöver väl inte det. Han gick fram till den blå klänningen och glodde stelt på den. Då slog honom en plötslig tanke.
— Fancy.
— Ja.
— Jag tyckte du sa att du skulle ha din grå klänning på dig hela dagen i morgon i Yalbury och på kvällen också, när jag ska vara hos dig och tala med din far om dig.
— Ja, det ska jag.
— Och den blå bara på söndagen?
— Och den blå på söndagen.
— Men, käraste, jag är ju inte i Yalbury på söndagen, så jag kan se den.
— Nej visst, men jag ska gå till kyrkan i Longpuddle på kvällen med far, och det blir så väldigt mycket folk som kommer att se mig där, förstår du; och den har suttit så illa om halsen.
— Det har jag aldrig märkt och det kan hända att ingen annan heller skulle märka det.
— Det kan hända.
