— Men varför kunde du inte ha den grå klänningen på söndag lika väl? Den är lika nätt som den blå.
— Jo, visst kunde jag det och så gå med den grå. Men den är inte så fin; den kostade inte hälften så mycket som den här, och för resten, då skulle jag ha samma klänning lördag och söndag.
— Men, käraste, tag den randiga då.
— Det kunde jag ju göra.
— Eller den svarta.
— Ja, det kunde jag också; men jag vill ha en ny på mig, som folk aldrig sett.
— Jo, då förstår jag, sade Dick med en ton i vilken uttrycken för kärleksfullhet voro i hög grad undanträngda för en viss skärpa, och hans tankar gingo i sådana banor som dessa: — Jag, den man hon älskar högst i värkden, som hon säger, ska finna mig i att min fattiga lediga halva dag går förlorad, därför att hon på söndag vill ha en klänning på sig, som det inte är det ringaste angeläget att hon bär just då, men helt enkelt för att se ändå bättre ut än vanligt för pojkarna i Longpuddle; och jag ska inte vara där.
— Då har du alltså tre klänningar som är goda nog åt mig, men ingen av dem är god nog för pojkarna i Longpuddle, sade han högt.
— Nej, Dick, det är inte riktigt så. Men i alla fall, förstår du, så vill jag gärna — se lite bra ut för dem — så där, det är väl ärligt besked. Men nu dröjer det inte så länge.
— Hur länge?
— En kvarts timme.
— Nå, då så; jag kommer in om en kvarts timme.
186
