— Varför ska du gå ut?
— Det är så gott jag gör det.
Han gick ut, vandrade nedför vägen och satte sig på en grind. Här funderade han och funderade och ju mera han funderade, desto mera intensivt började han sjuda av vrede och desto mera säker blev han att hans tid på ett skandalöst sätt förspillts av miss Fancy Day — att hon långtifrån att vara den naiva flickan som aldrig förr haft en kärleksaffär, som hon högtidligen försäkrat honom gång på gång, i själva verket var om icke en kokett, så dock en kvinna som hade en svärm av beundrare; en flicka som alldeles säkert var för angelägen om sin klädsel; en flicka som kanske hade varma känslor men inga djupa; en flicka som tänkte för mycket på hur hon tedde sig för andra mäns ögon. — Vad hon älskar högst i världen, tänkte han med en begynnande pepprad smak av sin fars bistra cynism, är sitt hår och sin hy. Vad hon älskar högst därnäst, sina klänningar och hattar; vad hon älskar högst därnäst, jag, kanske!
Medan han satt och led av denna illojalitet och hårda stämning mot sin älskade, men ändå besluten att framhärda i det — flög en hemskt grym tanke genom hans huvud. Han skulle inte gå in till henne igen, som han kade lovat, när den utsatta kvarten förgått! Ja, det skulle bli ett straff som hon väl förtjänat. Fastän den bästa delen av eftermiddagen gått till spillo, skulle han gå och plocka nötter som han ämnat och gå alldeles ensam.
Han hoppade över grinden och rände vägen uppför nära en fjärdingsväg fram, tills en liten slingrande skogsstig tog vid, som kallades Snigelstigen och gick uppför en höjdsträckning; där snodde han in bland hasselbus-
