karna genom en öppning, föga större än till en hares kula. Han försvann bland snåren och om en liten stund kunde man inte ana sig till att han existerade av andra tecken än då och då ett rassel av kvistar och ett knakande av grenar i olika delar av skogen.
Aldrig har någon dödlig plockat nötter så som Dick plockade den kvällen. Han knogade som en galärslav. Halvtimme efter halvtimme förgick och ännu samlade han in utan uppehåll. Till sist när solen gått ner och nötterna inte kunde skiljas från löven, där de sutto, slängde han sin påse på ryggen med nära ett tjog liter av skogens finaste sort, numera av lika mycket glädje för honom som om det varit ett tjog liter småstenar från vägen; så drog han ned genom skogen, gick tvärs över stora landsvägen och slog in på den sidoväg som ledde hemåt, hela tiden visslande av all makt.
Troligen stod miss Fancy Day varken förr eller senare så lågt i mr Dewys aktning som den kvällen. Det skulle rent av kunnat hända att ett par blå klänningar till för Longpuddle-gossarnas uppbyggelse hade klarat Dicks hjärta helt och hållet och gjort honom en gång till en fri man.
Men Venus hade planerat andra utvägar, åtminstone för ögonblicket. Gök-vägen, som han nu gick på, ledde över en ås, som avtecknade sig skarpt mot himlen ungefär femtio alnar framför honom. Där framträdde nu mot den klara solnedgångsglansen över horisonten en oregelbunden skepnad, som han först tog för en gren, som stod litet på sidan om sina grannar. Så tycktes den röra på sig, och när han kom ännu närmare, var det inget tvivel om att det var en levande varelse som satt vid vägkanten
188
