skade att de otäcka buskarna hade blivit borthuggna, så jag kunde se din kära gestalt igen! Och så ropade jag på dig och ingen svarade, men jag vågade inte ropa så högt för att ingen annan skulle höra mig. Och så fortsatte jag att vandra omkring och vandra omkring, och jag var så förskräckligt olycklig, Dick. Och så slöt jag ögonen och började föreställa mig hur du såg på någon annan flicka, mycket vacker och prydlig, men utan någon känsla eller ärlighet alls i sig och så tänkte jag mig att du sa till dig själv: ”Jo, hon är lika bra som Fancy, för Fancy narrade mig och Fancy är en kokett och brydde sig mera om sig själv än om mig, så nu ska den här bli min käresta i stället.” Men det gör du väl inte, Dick, för jag älskar dig så!
Det är knappast nödvändigt att tillägga att Dick en gång för alla avsade sig sin frihet och kysste henne tio gånger om och lovade att ingen vacker flicka i världen, som hon avmålat så där, skulle tränga sig in i hans ynnest; med ett ord att om han än varit förargad på henne, så var nu hans förargelse över och hädanefter och för alltid var det helt enkelt Fancy eller döden för honom. Och sedan gåvo de sig i väg hemåt, mycket långsamt till följd av Fancys trötthet, och hon lutade sig mot hans axel och fick dessutom stöd av hans arm som låg kring hennes midja; men hon hade hämtat sig så pass från sin förtvivlade stämning att hon under resten av deras vandring kunde sjunga för honom: “Hvi vandrar du på enslig stråt?” Inte är det heller nödvändigt att i detalj skildra hurusom nötpåsen totalt glömdes bort, tills den tre dagar senare återfanns bland
190
