var helt enkelt en mänsklig varelse. Slutligen kom en klen humlestör till karl som snubblade sig fram med ena axeln framskjuten och huvudet böjt åt vänster och med kraftlöst dinglande armar i blåsten som om det var tomma ärmar bara. Det var Thomas Leaf.
— Var är pojkarna då? sade Dick till denna något omaka sammansatta församling.
Den äldste bland dem, Michael Mail, klarade strupen så långt ned han kunde.
— Vi sa åt dem att hålla sig hemma en stund, för vi tänkte oss att de kunde gärna dröja lite, mens vi bestämde vad vi skulle spela och så vidare.
— Far och farfar William hade väntat er lite tidigare. Jag har just varit ute i backarna och gått mig varm om fötterna.
— Kunde tänka mig att far din ville det. Kunde tänka mig att han väntade oss — för att få en smaktår av den lilla fina kuttingen som han ska slå opp.
— Tusan plåtar! Har aldrig hört ett ord om det! sade mr Penny, och små blixtar av förtjusning glimmade fram på hans glasögon; och Dick gnolade parentetiskt:
Till flickornas skara i midsommartid.
— Go vänner, det är minsann tid ändå att få sig en redig klunk före sängdags, sade Mail.
— Jo jo, tids nog att bli fulla som alikor! svarade Bowman muntert.
Det lät ganska övertygande, och de travade på mellan de olika häckarna och träden, som satte skuggfläckar på vägen, och trampade här och där i vissna löv. Snart syntes små ljuspunkter som utmärkte de få stugorna i den
12
