ned läppen med sitt ena finger för att visa stället. O, måtte det bara snart bli bättre! Jag fäster mig inte vid ett bistyng på vanliga ställen, men det är så svårt när det kommer på läppen, tillade hon med tårar i ögonen och vred sig litet under smärtan.
Shinar höll upp ljuset över sitt huvud och sträckte ansiktet tätt intill Fancys, som om läppen var till för hans speciella åskådande, varpå Dick stack sitt huvud ännu närmare som om Shinar inte fanns där alls.
— Den sväller upp, sade Dick till höger om henne.
— Den sväller inte upp, sade Shinar till vänster om henne.
— Är det farligt på läppen? skrek Fancy. Jag vet att det är farligt på läppen.
— Nej då, inte farligt alls, svarade Dick.
— Ganska farligt, svarade Shinar på samma gång.
— Jag måste försöka att stå ut med det, sade Fancy och vände sig åter till bikuporna.
— Hjorthornsalt och olja är skönt att lägga på, miss Day, sade Shinar med varmt deltagande.
— Matolja och hjorthornsalt har jag märkt är bra för att kurera bistyng, miss Day, sade Dick med ännu varmare deltagande,
— Det finns en blandning av det därinne; skulle ni vilja vara så vänlig och springa efter det åt mig? sade hon.
Meningen med detta ni antyddes så svävande — vare sig det berodde på tanklöshet eller på okynnig avsikt — att både Dick och Shinar sprungo upp som ett par tvillingakrobater och marscherade mot dörren sida vid sida; båda grepo klinkan och lyfte den och fortsatte att marschera skuldra vid skuldra på samma sätt fram till boningshu-
200
