set. Och inte nog med det utan när de kommit in i rummet marscherade de som förut rakt fram till mrs Days stol och läto dörren dänga igen så våldsamt mot ekväggen att raderna av tennkärl på serveringsbordet klingade som klockor.
— Mrs Day, Fancy har blivit stungen i läppen och ber att ni ska vara så vänlig och ge mig hjorthornsaltet, sade mr Shinar, tätt intill ansiktet på mrs Day.
— O, mrs Day, Fancy har bett mig att ta med ut hjorthornsaltet, för hon har blivit stungen i läppen! sade Dick, ännu litet närmare till ansiktet på mrs Day.
— Ja men, du store, det är väl inge skäl för att ni rent ska äta upp mig! sade mrs Day och makade sig undan.
Hon letade i hörnskåpet, tog fram flaskan och började damma av korken, kanten och varje del av den mycket grundligt, medan Dicks hand och Shinars hand höllos väntande sida vid sida.
— Vem är förste man? sade mrs Day. Nej, kom inte stickande alldeles inpå mig igen. Vem är förste man?
Ingen av dem svarade; och flaskan vändes åt Shinars håll. Shinar var för självmedveten att visa den minsta triumf och vände sig för att gå ut med den, då Geoffrey kom ned för trappan efter att ha letat i sin skjorta efter gömda bin.
— Så — är det ni, master Dewy?
Dick försäkrade skogvaktaren att det var han; och den unge mannen fattade just nu ett djärvt beslut för att nå sitt mål, förgätande att det värsta med sådana djärva beslut är de bedrövliga följderna av dem, om de slå fel.
— Jag har kommit enkom för att tala med er, mr Day i ett alldeles särskilt ärende, sade han med ett förkrossande
