dager. Och den uppfattningen var just nu energiskt betagen Fancy och Dick.
Elizabeth Endorfield hade ett rykte om sig bland kvinnor, någonting mitt emellan ryktbart och beryktat. Det var grundat på följande karaktärsdrag. Hon var genomträngande skarpsynt; hennes hus låg i en enslig trakt; hon gick aldrig i kyrkan; hon bar en röd kappa; hon behöll alltid sin huva på sig inomhus; och hon hade en spetsig haka. Så långt voro hennes attribut tydligt sataniska; och de som inte sågo djupare kallade henne rent ut för en häxa. Men hon var inte förtorkad eller ful i övre delen av ansiktet eller synnerligt märkvärdig i sitt sätt, så att då hennes närmare bekanta talade om henne, hördes mildare uttryck, och hon blev helt enkelt en konstig kropp som hade huvud på skaft. Man kan slå fast att Elizabeth hörde till en sorts misstänkta samhällsmedlemmar som gradvis förlorade sina mystiska säregenheter under den unge kyrkoherdens regemente; men under mr Grinhams långa regeringstid hade Mellstocks församling visat sig äga en synnerligt gynnsam luft för alstrandet av häxor.
Medan Fancy satt och funderade på detta och sporde sig själv om det var lönt att yppa sina bekymmer för Elizabeth och be henne om ett råd för att bli kvitt dem, öppnade häxan sin mun:
— Ni är nedtryckt — riktigt nedtryckt, sade hon plötsligt och slängde en ny potatis i ämbaret.
Fancy låtsades ingenting om.
— För er vän.
Fancy rodnade. Elizabeth tycktes kunna läsa hennes tankar. Sannerligen man kunde nästan tro att hon måste ha sådana gåvor som folk tillskrev henne.
