som fördärvat så mycket för oss; var säker på det”, sa hon, ”att hon tagit nå't från John Grimmett utan att vi vet av det: se bara på hennes räkning.” Det är ju förstås inte stort i vanliga fall, när det är bara till en person, men nu är det ju så gott som ingenting.
— Jag ska ta reda på det, sade Geoffrey nedstämt.
Han tog återvägen över Mellstock och hälsade på Fancy för att uppfylla ett löfte.
Eftersom det var lördag, hade barnen fått fridag, och då han steg in i hennes bostad, kunde han ingenstädes få syn på Fancy. Nan, hjälphustrun, sopade köket.
— Var är doter min? sade skogvaktaren.
— Jo, ser ni, hon har blivit så trött efter veckans läsning, och i morse sa hon: ”Nan, jag går inte upp förrän mot kvällen.” Ser ni, mr Day, om folk inte äter, så kan di inte arbeta; och efter hon slutat upp att äta, så får hon välan sluta upp att arbeta.
— Har ni burit upp middagsmat till henne?
— Nej, hon vill inte ha någon. Jo jo, man vet välan att sån't inte händer utan anledning — inte för att jag vill säga nå't om hjärtesorger eller annat i den vägen.
Geoffreys eget hjärta svällde otrevligt just i den stunen. Han gick fram till trappan och steg upp till sin dotters sängkammardörr.
— Fancy!
— Stig in, far.
Det är inte roligt att se någon medmänniska ligga till sängs en vacker kväll vad orsaken än må vara; och här låg nu hans enda barn Fancy inte bara till sängs utan mycket blek i ansiktet. Geoffrey var synbart tagen.
