Sida:I grönan skog 1922.djvu/222

Den här sidan har korrekturlästs

— Fancy, jag tänkte mig inte att få se dig här, kära barn, sade han. Hur är det fatt?

— Jag mår inte bra, far.

— Hur så?

— Därför att jag tänker på saker och ting.

— Vad är det för saker och ting du kan ha att tänka på så förtvivlat?

— Det vet du, far.

— Du tycker jag har varit hård mot dig, när jag sagt att den där fattiglappen Dick inte ska få gifta sig med dig eller hur?

Intet svar.

— Ja du förstår, Fancy, att jag gjort det i bästa mening, och han är inte god nog åt dig. Det vet du bra nog. Så såg han igen på henne där hon låg i sängen. — Nåja, Fancy, jag kan inte låta mitt eget barn dö; och om du inte kan leva utan honom, så får du väl ta'n, kan jag tänka.

— O, jag vill inte ta honom på sådana villkor; absolut mot din vilja och i fullkomlig olydnad! suckade den sjuka.

— Nej, nej, det är inte mot min vilja. Min önskan är nu när jag ser huru illa det går för dig, när du är utan honom, att han ska gifta sig med dig, så snart vi tänkt en smula på saken. Det är min önskan, rent ut sagt, Fancy. Så där, ja, gråt inte, min flicka lilla! Du borde ha gråtit lite förr, nu är det inget skäl att gråta, när allt är klart. Vill du inte i alla fall komma över och hälsa på mig och styvmor i morron och äta en bit middag med oss?

— Och — Dick med?

— Jo visst, Dick med, det kan jag förstå.

— Och när tror du att du tänkt en smula på saken och vi kan få gifta oss? vänslades hon.


214