Fancy hade rodnat — var det av förvirring? Hon hade också ofrivilligt skjutit undan lockarna. Hon hade inte väntat få se honom.
— Fancy, du kände inte genast igen mig i den här begravningskostymen, eller hur?
— God morgon, Dick — nej, jag kände verkligen inte genast igen dig i en så dyster dräkt.
Han såg åter på de svallande lockarna och på hatten.
— Du har aldrig förr varit så förtjusande klädd, käraste.
— Jag tycker om att höra dig säga vackra saker om mig så där, Dick, sade hon och log illmarigt. Det är mat och dryck för en flicka. Ser jag verkligen bra ut?
— Fy skam! det vet du så väl. Kom du ihåg — jag menar kom du inte ihåg att jag skulle vara borta i dag?
— Jo, visst gjorde jag det, Dick; men du vet ju att jag gärna ville se bra ut — förlåt mig.
— Ja, älskling; ja naturligtvis — det finns ingenting att förlåta i det. Nej, jag tänkte bara på att då vi talade i tisdags och onsdags och torsdags och fredags om att jag skulle vara borta i dag och jag var ledsen för det, så sa du, Fancy, att du också var så ledsen och nästan grät och sa att det inte längre var något nöje för dig att vara föremål för allmän uppmärksamhet i kyrkan, eftersom jag inte kunde vara där.
— Min kära vän, det blir ju heller inte så mycket nöje för mig… Men jag har en smula livsglädje, kan jag tänka, sade hon trumpet.
— Även när jag inte har del i den?
Hon såg på honom med ögon fulla av oro och häpnad.
218
