— Jag förstår att du är stött på mig, Dick, och det är därför att den första söndagen jag har lockigt hår och hatt och plym alltsedan jag kom hit råkar vara just den dagen du är borta härifrån och inte tillsammans med mig. Jo, säg att det är så, för så är det! och du tycker att hela den här veckan borde jag ha kommit ihåg att du inte skulle vara här i dag och inte ha brytt mig om att vara prydligare klädd än vanligt. Jo, det gör du, Dick, och det är inte alls snällt av dig!
— Nej, nej, sade Dick i öppen och allvarlig ton. Jag hade inte en så elak tanke om dig. Jag tänkte bara att — om du hade farit din väg, så skulle jag inte ha försökt draga till mig annat folks blickar. Men då är det så att du och jag är olika, helt naturligt.
— Ja, vi kanske är det.
— Vad kommer väl kyrkoherden att säga, Fancy?
— Jag är inte det ringaste rädd för vad han säger! svarade hon stolt. Men han kommer inte att säga något sådant som du tänker, nej, nej.
— Han har nog knappast samvete till att göra det.
— Seså, käre Dick, säg nu att du förlåter mig alldeles, för jag måste gå, sade hon med ett plötsligt utbrott av glädje och dansade ett stycke in i porten. Kom hit min herre — säg att du förlåter mig och så ska du få kyssa mig — du har aldrig gjort det, när jag haft långa lockar, förstår du. Ja, just där du så gärna vill — ja, det får du!
Dick följde henne in i hörnet där han antagligen icke tövade att begagna sig av det erbjudna privilegiet.
